Hoppa till innehåll

Luftfuktighet

Luftens förmåga att innehålla vatten beror av luftens temperatur: ju varmare luft, desto mer vattenånga kan den innehålla. Luftens relativa fuktighet (RH) är förhållandet mellan den faktiska mängden vattenånga i luften och den mängd vattenånga som vid respektive temperatur skulle rymmas i luften.

Det i botaniken allmänt använda begreppet VPD (Vapour Pressure Deficit) betyder däremot ett underskott i luftens mättade ångtryck. Ju större underskott, desto torrare är luften.

Under dygnet beror den största delen av variationerna i relativ luftfuktighet på förändringar i temperaturen. Luftens relativa fuktighet stiger nattetid då temperaturen sjunker, även om den absoluta vattenmängden i luften inte förändras.

Den är som högst då temperaturen är som lägst, vanligen på morgonnatten. På dagen då temperaturen stiger sjunker den relativa fuktigheten.

En mulen dag då temperaturen just inte förändras förblir den relativa luftfuktigheten hög. VPD förändras däremot i andra riktningen och är som störst på dagen och som minst på natten.

Variationerna i luftfuktighet under årstiderna är i stort sett de motsatta jämfört med luftens temperaturvariationer.

På vintern är luftens relativa fuktighet vanligen hög. På vintern är luftens relativa fuktighet vanligen hög.

Underskottet i vattnets ångtryck (vapor pressure deficit, VPD) är skillnaden mellan ångtrycket i luften och luftens maximala ångtryck. Till skillnad från den relativa fuktigheten (RH), beaktar VPD också hur temperaturen inverkar på luftens förmåga att binda vatten.

Ångtrycket berättar hur mycket vattenånga det finns i luften. Ju mer vattenånga luften innehåller, desto större är ångtrycket. Den största möjliga halten vattenånga vid en viss temperatur kallas det mättade ångtrycket, vilket också går under benämningen daggpunkt. Det mättade ångtrycket är direkt proportionellt mot temperaturen. VPD räknas som skillnaden mellan det mättade ångtrycket och det verkliga ångtrycket.

Ett högt VPD innebär att luftfuktigheten är låg och att luften har en stor kapacitet att binda vattenånga. Det här stimulerar vattenavsöndringen, alltså vattenflödet från växtcellerna till atmosfären, vilket växten för sin del strävar till att kontrollera med hjälp av sina klyvöppningar. Ett lågt VPD innebär att luften är fuktig och inte kan binda mer vatten från växtens avsöndring.