Gaser såsom koldioxid och vattenånga rör sig mellan växten och atmosfären genom de klyvöppningar som finns på bladens yta.
För att växterna ska få den koldioxid ur atmosfären som behövs för fotosyntesen, lönar det sig för dem att hålla klyvöppningarna så öppna som möjligt. Eftersom vatten avdunstar genom klyvöppningarna och eftersom en för stor avdunstning är skadlig, reglerar och optimerar växten öppningarnas storlek. På så sätt får växten så mycket koldioxid som möjligt, utan att samtidigt förlora för mycket vatten.
De två celler som omger klyvöppningen och bestämmer hur mycket den är öppen kallas slutceller eller läppceller. Växten reglerar hur klyvöppningen öppnas och stängs med hjälp av ämnen som är i lösning i slutcellerna och som gör att vatten rör sig ut ur och in i cellen. Om slutcellerna innehåller mycket vatten och är svullna är klyvöppningen öppen. Då vatten strömmar ut ur cellen sjunker trycket, vilket får klyvöppningen att tillsluta sig. Klyvöppningen reagerar bl.a. på ändringar i ljusets intensitet (PAR), luftfuktigheten (VPD) och markens fuktighet (REW).
Hos många växter är klyvöppningarna placerade på bladets undersida, men till exempel tallen har klyvöppningar på alla ytor av barren. Ett blad kan ha hundratusentals klyvöppningar. Klyvöppningarna ligger tätast då bladet har utvecklats i ljus, vid låg koncentration av koldioxid och i fuktig miljö.
